Tvillingmysteriet! Del 3

När bussen åkt den morgonen pirrade det alldeles extra i magen.
Eftersom vi fått uppleva graviditet och rutinultraljud tre gånger tidigare, så visste jag att det här var en stor dag. Det är så fantastiskt att få bevis för att det faktiskt växer ett litet barn där inne i magen. Fast det undret är svårt att förstå, hur många barn man än får tror jag!
Mannen kom hem och vi gav oss av till sjukhuset. När vi satt där och väntade på vår tur hade jag inte en tanke på att det kunde vara tvillingar. Det jag sagt till Alva på morgonen trodde jag själv på. Istället var jag nervös och orolig, tänk om allt inte var som det skulle, kan man verkligen få 4 friska, härliga barn?

Efter en liten stund var det vår tur. En gullig barnmorska bad mig att kliva upp på britsen och dra upp tröjan.
-Oj, en riktig kula har det hunnit bli, sa hon.
-Mm, många mellanmål, tänkte jag!
Barnmorskan förklarade hur det skulle gå till, först titta runt lite, sen berätta för oss och förklara vad vi såg.
Bäst att vara tyst tänkte jag, låta barnmorskan göra sitt jobb!
Med spänning följde jag de suddiga konturena på den stora tv-skärmen, skulle verkligen det lilla hjärtat slå?
Det första vi såg var ett lite huvud, runt och fint och efter det en liten, liten ryggrad. Jag spanade efter det lilla hjärtat, men då dök plötsligt ett till litet huvud upp, alldeles i slutet av ryggraden. Hann tänka att det kan väl inte vara rumpan, innan jag bröt mitt löfte om att vara tyst:
-Jag tycker jag ser två huvuden, sa jag oroligt och samtidigt övertygad om att jag måste se fel!
-Ja, det gör jag med, svarade barnmorskan.
Nu snurrade rummet och jag började skaka där jag låg. Det kunde inte vara sant, hon såg det jag såg! Två små liv bodde i min mage!

Det var starten på en vecka som jag knappt minns. Jag gjorde det jag skulle, jobbade, lagade mat, pratade med alla, men samtidig var jag någon helt annan stans. Tankarna bara snurrade i huvudet och jag läste allt jag kunde hitta på internet. Skulle allt gå bra? Skulle de klara sig där inne? Hur skulle vi hinna med de tre stora? Tänk om de kommer alldeles för tidigt och vi måste stanna månader på sjukhus, vem ska då ta hand om de andra barnen! Hjälp, vi ska ha 5 barn!
Först 6 dagar senare, när jag satt och läste om allt farligt, allt som kunde gå fel, släppte det. Jag grät för första gången, så oerhört lycklig över att just vi skulle få tvillingar. Tänk vilken gåva, två små barn, fast på samma gång.
Sedan den dagen har jag njutit, varit så lycklig och tacksam!

PS. Ni undrar kanske hur mannen tagit det hela. För att ni ska förstå måste jag berätta om hans reaktion när vi gjorde ultraljudet.
Jag låg ju där och skakade på britsen! När jag tillslut tittade upp på honom var han alldeles cool-lugn. Hjälp, tänkte jag, han är så chockad så han inte har hunnit ta det till sig än. Jag frågade hur han kände, men han bara svarade att det va OK. ´
Nej, han har inte fattat tänkte jag, hur ska det här sluta?
Tillslut frågade barnmorskan om vi inte hade några frågor. Jag var helt tom, kunde inte tänka och då plötsligt säger han:
-Har du kollat så det inte är tre!
Lugn och sansad, sån är han och det måste vara därför jag älskar honom så mycket!!!